Hej Hammarby:
Har fortfarande Italien som en smält pralin på tungan. Vardagen är sjugradigt regn. Vardagen är ordinär och livet handlar om att stå på rätt plats vid rätt tillfälle. Vardagen är Inzaghi på speed. Vardagen är att göra sitt första mål varje gång.
Har inte de svenska klubbarna lärt sig någonting?
Hammarby! En av landets mest sympatiska föreningar.
Den innersta stenhårda kärnan av fans strular och genast går klubben (som vi för enkelhetens skull kan kalla Hammarby) ut med ett öppet brev där man tar avstånd från bråkstakarna genom att skära av svansen.
Det fungerar inte. Det är ett misstag att hävda att de som slåss i klubbens namn inte är riktiga fans. I deras egna ögon är det tvärtom. Klubbtröjan är deras uniform. De lever och andas Hammarby. När klubben går ut och svär sig fri från deras (perverterade) kärlek får det till bara till föjd att fansen som slåss sluter sig ännu tätare. Klubbens avståndstagande blir ett bevis för att att de har rätt som slåss, bråkar, visar sitt missnöje.
Jag är innerligt kräktrött på alla rättänkande medelklassförvirrade representanter för media som alltid, alltid, alltid går klubbens, aldrig fansens, ärenden. Att inte ens försöka förstå splittrar alltid.
Jag snackade med en vän som älskar Hammarby. Hans ögonvittnesskildring skiljer sig monuemntalt från den rapportering jag läste i media. Det är som två olika matcher. En som faktiskt spelades och en som rubrikkåta redaktörer och journalister sedan sätter samman.
Jag försvarar aldrig våld i samband med fotbollen. Jag har själv blivit misshandlad i samband med ett derby i Göteborg. Men varje gång en klubb svär sig fri från sina hardcorefans gör man ett misstag.
Möt dem. Se dem i ögonen. Bjud in dem. Sätt er ner. Ni är, även om ni inte vill det, är en del av samma hjärta.
Skär ni av er svansen dör ni också.
Skrivet av Marcus Birro
Stort tack till Marcus Birro som ville dela med sig sitt öppna brev på bloggen.
- Skickat med BlogPress från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar